Eva Aronsohn var bara 26 år när hon var inblandad i en allvarlig trafikolycka och blev whiplashskadad. Först efter 23 år har hon äntligen fått hjälp och blivit opererad. Men det har kostat henne 100 000 kronor.När Eva Aronsohn var 26 år var hon inblandad i en svår trafikolycka. En äldre man missade väjningsplikten och brakade rätt in i hennes bil, som blev totalt demolerad. Själv fick hon en allvarlig pisksnärtskada.
Sedan dess har hon lidit av ständig värk. Dag och natt har smärtorna hållit henne i ett plågsamt grepp. Hon, som tidigare varit fysiskt aktiv och gillade att sporta, förlorade allt hon tidigare lärt sig.
– Att till exempel cykla gick inte alls. Jag bara trillade omkull. Min lillasyster måste hålla i pakethållaren för att hjälpa mig att hålla balansen, säger hon.
Det här hände sommaren 1983 och till hösten skulle Eva börja på lärarhögskolan i Kristianstad. Trots att varje steg och rörelse gjorde ont och trots att det var be-svärligt för henne att hålla ihop tankarna eftersom skadan i nacken lett till att hon fått koncentrationsproblem, lyckades hon ta sig fram till en lärarexamen. Med fina betyg fick hon jobb som mellanstadielärare hemma i Ängelholm och där är hon fortfarande kvar.
– Mina skolbarn har alltid varit helt underbara mot mig och jag ville ju inte svika dem, så jag tvingade mig till att arbeta hur ont jag än haft. Jag satte väckarklockan extra tidigt för det tog lång tid för mig att komma ur sängen och jag tog värktabletter och använde en TENS-apparat för att försöka lindra smärtorna med elektrisk stimulering, berättar hon.
Bollats runt– Jag har valsat runt inom vården i alla år sedan olyckan och bollats mellan olika läkare, men ingen har kunnat hjälpa mig. Mina skador syntes ju inte på några röntgenbilder och ingen förstod varifrån mina smärtor kom.
– Och för två år sedan blev det riktigt illa. Jag började få svårt att röra mig och när benen inte längre bar mig blev jag rädd. Det var så jobbigt att jag, som i grunden är en väldigt social person, isolerade mig. Jag orkade helt enkelt inte med andra människor.
Eva bor i en prydlig och öppen lägenhet mitt i Ängelholm, tre trappor upp och med den vita gamla kyrkan alldeles nedanför balkongen.
Hon har nyss fyllt 50 år, men ser mycket yngre ut, med glada ögon och krusigt mörkt hår som står som en sky kring hennes ansikte. Hela hon utstrålar framtidstro, även om hon ibland blir dämpad när hon berättar om sin kamp för ett smärtfritt liv.
– Jag letade desperat på internet efter något som skulle kunna hjälpa mig och hittade en artikel om att Region Skåne skickat whiplashskadade till USA för operation hos den svenske kirurgen Åke Nyström. Kanske kunde det vara något för mig. Mitt sista halmstrå.
– Jag tog kontakt med whiplashföreningar och pratade med folk som opererats i USA, och när doktor Nyström i november 2008 höll en föreläsning i Helsingborg om sina operationer anmälde jag mig till mötet för att be honom kolla om jag också kunde bli opererad. |
|
Eva har nyss fyllt 50 år men ser mycket yngre ut med sina glada ögon. |
Tårarna rann– Det skulle gå att operera mig, sa han efter att ha gjort några tester! Jag blev så lycklig så att tårarna bara rann. Men han var väldigt noga med att betona att jag kanske inte alls skulle bli bra eller ens förbättrad och att operationen inte hjälpte för alla. Jag kunde till och med bli sämre, sa han och han varnade mig för att det skulle kosta mycket pengar.
– Men jag mådde så dåligt att jag ändå ville ta chansen. Jag hade ju inget riktigt liv och ingen framtid.
I december samma år flög Eva till USA för operation på sjukhuset i Omaha.
Under ingreppet satt Eva, klädd i skyddande mössa och bakknäppt sjukhusrock, i en operationsstol med magen och hakan stödd mot ryggstödet. Hon hade redan tidigare fått peka på var i nacken det gjorde ont och med en penna hade Åke Ny-ström ritat ut smärtpunkterna.
Eva var lätt sövd, där hon satt i stolen, när kirurgen skar ett lodrätt snitt igenom översta hud- och fettlagret. Han synade noggrant de blottlagda nerverna och nervtrådarna för att försöka hitta den ärrvävnad eller de blodkärl som tryckte mot nerverna. Allt misstänkt skars bort och sedan väcktes Eva ur narkosen för att med en steril handske sätta fingret ner i såret och känna om det fortfarande fanns smärtpunkter kvar.
– Jag väcktes gång på gång minns jag, fast jag var ganska dimmig. Ingreppet tog något längre tid än vanligt, drygt fyra och en halv timme, eftersom skadorna var så omfattande och jag hade så många punkter som smärtade när jag pekade på dem.
– Det var väldigt jobbigt, men jag tvingade mig att stå ut, för jag orkade inte leva med min ständiga värk och de andra symtomen.
Värken var borta!Eva låg sedan kvar på sjukhuset ett par veckor för att samla krafter inför hemresan. Men den molande, strålande värken var borta! Och idag är det bara det dryga decimeter långa ärret i nacken som vittnar om hennes långa lidande.
Men att bli smärtfri efter ett kvarts sekel av ständig värk är inte bara att plötsligt stå mitt i solljuset, glad och frisk. Det innebär också ett tungt psykologiskt efterarbete. Ett slags sorgearbete, om man uttrycker det så. Den person man varit finns inte längre och man måste lära sig att leva ett nytt liv. Till kropp och själ.
Men den tiden är nu över för Eva, nu vill hon bara se framåt. Hon jobbar som vanligt i skolan och kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Operationen med resa och allt har kostat henne runt 100 000 kronor, pengar som hon måste låna upp. |
|
Ett långt ärr i Evas nacke är det enda som är kvar efter många års lidande. |
– Efteråt har det dessutom kostat ännu mer, för jag har fått betala hela min rehabilitering med gym och vattenträning alldeles själv. Ändå måste jag säga att det var värt vartenda öre. Bara att kunna vrida på huvudet är lycka!
