Längtar du efter äventyr? Res med oss till Kenya!

Denna ståtliga lejonhanne glömmer jag aldrig. Han bara gäspar åt oss där vi sitter i Landcruisern, men min puls skenar vid tanke på vad han skulle kunna hitta på om han kände sig det minsta hotad.

Blicken är gul. Lejongul. Tassarna tycks enorma och pälsen nästan självlysande i den gassande solen. Savannens okrönte konung står tre meter bort och ser på mig utan att blinka.

Mitt hjärta dundrar och håren på armarna reser sig. Vardagen är långt borta. Jag befinner mig i mitt livs äventyr!

Lejonhannen gäspar stort och lägger sig ner i skuggan. Vi som sitter i Landrovern intill fnissar av spänning och skojar om vem som ska gå ner och klappa storkissen. Hjärtslagen lugnar ner sig. Vi kör sakta vidare, med ögon som svider av ansträngning att se så mycket som möjligt. Undrar vad hannen kände när han såg på oss..?

HJ:s Marita Nilsson stod öga mot öga med savannens vilda djur.

Skymningssafarin, som går över milsvida grässlänter i en svagt, böljande terräng, blir en magisk upplevelse. Vi ser giraffer, bufflar och zebror. Så nära vi kommer djuren!

En elefant vräker omkull ett träd med sin snabel. Det är torka och jakten på föda hård. Det vilda och vackra kryper in under skinnet på mig. Jag, som aldrig längtat till Östafrika, håller på att bli allvarligt förälskad i Kenya.

Senare på kvällen står jag utanför mitt tält på Karen Blixen camp. Mörkret är det mörkaste jag någonsin sett. De andra gästerna sover gott i sina tält, men vildmarken är vaken.

Ett stenkast bort ligger ett tjugotal flodhästar i vattenbrynet. Deras brölande läte slutar med något som liknar ett skratt. Savannens skratt i natten.

Prickig mark
Det bor 30 miljoner människor i detta land, som ligger mitt på ekvatorn och är lite större än Sverige. Karen Blixen camp är beläget i Masai Mara viltreservat i den sydvästra delen av Kenya. Masai Mara betyder ”prickig mark” efter alla träd och buskar som växer över den vidsträckta savannen.

I öster finns bergen, i väster den vackra Oloololobranten, där vissa scener i ”Mitt Afrika” spelades in. Marafloden och Talekfloden som skär igenom landskapet kantas av gulbarkad akacia. Skimrande fåglar med fantasieggande namn som afrikansk jakana, gyckarörn och sorgduva syns i sky och träd. Karen Blixens camp är en fullkomlig bedårande blandning av äventyr och lyx.

Krokodilen, på ständig jakt efter ett byte. Oftast syns bara ögonen sticka upp ovanför vattenytan.

Här finns tjugotvå tält, fyrtio kvadratmeter stora, med härliga dubbelsängar, toalettavdelning, terrass och en inhägnad utomhusdusch. Jag bor bekvämt och äter furstligt på restaurangen intill Marafloden. Tre rätter till lunch och middag, med spännande vy över flodhästarna.

En liten pool friskar upp när solen gassar. Och en förmiddag guidas jag runt i området för att titta på ekologiska satsningar. Fyrtioåtta solpaneler förstördes häromåret av närgångna elefanter, det kostade en halv miljon.

– Det viktigaste är sammanhangen, berättar Sören Rasmusson, en mycket klok och trevlig köpenhamnare. Han har både grundat campen och resebyrån Albatross Travel, som arrangerar upplevelser världen runt. – När man bygger en anläggning som denna måste man vara på det klara med varför man gör det. Hur det påverkar djuren och naturen. Och vad det ger människorna som bor i området.

Campens tält är fyrtio kvadratmeter stora, med en jätteterass att vara ute på efter safariturerna.

Åttio anställda
Sören är berest på hela jordklotet och har en magistersexamen i biologi. Afrika blev hans den dag han stod öga mot öga med ett lejon under en safaritur. Vore det inte för familj och vänner i Danmark hade Sören och hans hustru bosatt sig här.

– Jag kom till en punkt där jag måste välja. Antingen fortsätta som resenär eller bli affärsman. Vi har åttio anställda på campen idag, det är ett stort ansvar. Jag har fått lära mig att tycka om livet som affärsman. Jag kan inte behandla campen som min privata lekplats.

Sören delar med sig av sina kunskaper under skumpiga turer med Landrovern. Jag lyssnar och förundras.

Elefanter lever i en klan där alla känner varandra. De kommunicerar flitigt med ljud, som våra öron inte kan uppfatta. Ett lejon sover tjugo timmar om dygnet.

Jag ser mig omkring och inser att allt min blick faller på hänger samman på något vis, som en komplicerad, matematisk formel i en spännande räknebok som ingen visat mig tidigare. Inget facit längst bak, men nya frågor att resonera vidare kring.

På campen finns många möjligheter till upptäcktsfärder, heldagsafari, vandringar med olika teman, ballongflygning. Själv är jag lika förväntansfull varje gång jag tar plats i vårt fordon. Jag delar min entusiasm med den kända danska författarinnan som gett namn på campen. Det är något med safarilivet som gör att man glömmer alla livets sorger och besvär. Det känns som om man, dygnet runt, lever i något slags champagnerus. Den är en känsla som är full av en innerlig och evig tacksamhet för att man lever, som Karen Blixen beskrev det.

Savannen är torr och djuren jagar all synlig grönska. Girafferna når upp till blad högt uppe i träden.

Umgås vid lägerelden
Anläggningen är populär. Jag har sällskap av två grupper danska resenärer. Vi sitter vid lägerelden på kvällarna och småpratar.

Väninnorna Birgitta Hansen och Birgit Olsen från danska Jelling är på safarisemester med sina 12-åriga barnbarn Maya Livingstone och Anna Maria de Valk Olsen. De har tält bredvid varandra och sitter tillsammans vid de fint dukade långborden i restaurangen.

– Maya och jag har varit på semester på Mallorca. Nu är hon stor nog att åka på en längre tur. Jag kommer inte att orka resa hur länge som helst, det gäller att passa på. Det är fantastiskt att få dela upplevelserna med henne. Jag hoppas att hon alltid ska minnas denna resa, ler Birgitta.

Maya släpper inte kameran som hon köpt för egna sparpengar. Det blir många, fina bilder på djuren. Den ska hon visa sin lillasyster Molly, 2, som väntar hemma i Köpenhamn med mamma och pappa. – Jag gillar elefanterna bäst. Lejonen är också fina, men de ligger mest stilla. De är lite långtråkiga, förklarar hon. Min sista dag i Kenya besöker jag Mararienda, en massajby en halvtimmes bilresa från campen.

Härligt att vara på safari med mormor och farmor! Tolvåringarna Anna Maria de Valk Olsen och Maya Livingstone får minnen för livet tillsammans med Birgit Olsen och Birgitta Hansen.

En av de anställda, Dominic Kuluo, 27, kör mig dit och hinner berätta mycket om hur livet för massajerna håller på att förändras.

Hans mamma, som blev ensamstående med åtta barn, har kämpat för att de ska få utbildning med ekonomiskt bistånd från den by hon bodde i. Nu lever tre av Dominics systrar som yrkeskvinnor i Nairobi. Själv vill han utbilda sig till veterinär och återvända till Masai Mara med kunskaperna.

Vildmarken ger pengar
Bland massajerna blir kvinnorna giftasvuxna när de är tretton. Männen får ha flera fruar. Dominic skakar på huvudet medan vi kör.

– När jag gifter mig ska jag ha en hustru och det ska vara en kvinna med hjärna! Hon ska ha utbildning och vi ska kunna diskutera med varandra. Hur ska vi annars kunna ge våra barn den stimulans de behöver.

Många massajer har upptäckt att vildmarken kan ge pengar. Därför välkomnas besökare till somliga byar och det är inga problem med fotografering. Törnbuskar och stockar ska skydda byn från vilddjur. Marariendas lerhus ligger i cirkel, ett fyrtiotal med 220 invånare. Byns kvinnor i vackra dräkter har samlats utomhus och sjunger en välkomstsång för mig under en oändligt blå himmel.

En liten pojke trampar förbi med en get i famnen och jag får en klump i halsen. Så här kan man också leva. I samklang med naturen, under villkor som först verkar omöjliga för en utomstående.

Jag hukar mig för att komma in i ett av husen. Det är så mörkt att jag till att börja med inte urskiljer de kvinnor och barn som sitter på de enkla bäddarna i den lilla köksavdelningen. Vägg i vägg bor familjens getter.

Kvinnorna har lagt fram hantverk på bord och det är helt klart att jag förväntas köpa något. Jag skäms för att pruta för mycket och köper två färggranna stavar till mina barn till överpris. Den som har en sådan stav fattar besluten i byn, berättar Dominic.

– Förändringarna har sina baksidor, säger han på vägen hem. Idag har vi problem med arbetslöshet och alkohol i byarna. För första gången har jag sett kvinnor som dricker.

Jag har bara varit en kort tid i Kenya, men redan fått en ny måttstock på min tillvaro. Jag känner i hela kroppen att jag lärt mig något, men behöver längre tid på mig för att formulera vad. Det här är en resa jag kommer att tänka på länge. Jag längtar redan tillbaka.


Ett besök i Massaibyn är ett minne som stannar kvar. Ett enkelt liv, nära djur och natur. Jag får tårar i ögonen av massajkvinnornas välkomstsång.